Bolgen

Jag kan inte påstå att jag är nån skribent egentligen, visst jag är säkert fyndig & smårolig, men jag tror mig vara mer av en situationskomiker än nån som skriver manus. Dessutom så lider jag av lepra i fingrarna samt dylexilight-latus (ja, jag slarvar som fan & försöker skyla över det)

I morrn begravs min far & med det så kommer nog mitt liv kantra... och nej, det känns inte så överdrivet bra. Lägg till galen arbetsbörda, en liten tagg i hjärtat samt uselt klotkastande så kan även den minst empatiska förstå att mitt liv suger getpung. Det finns ljuspunkter dock, människor som lyser upp vardagen både på jobbet & utanför, en exfru som trots min uselhet finns där, riktiga VÄNNER hemmavid som ställer upp för mig på ett sätt som jag bara önskar att jag själv kommer göra när de själva behöver det

Ikväll ska jag snyfta i min ensamhet, i morrn ska jag snyfta med halva Eskilstuna som mitt vittne, i helgen ska jag med lite tur göra underverk.... Efter det så vet jag inte vad som väntar, eller jo det gör jag men har svårt att ta det till mig. Helvetet, sodom & gomorra samt en del andra mindre trevliga ställen kommer att ställa sig på rad för att låta mig flytta in. BRA JOBBAT, att jag ska vara en sån patologisk klant, jag kan bara hoppas att det kan räknas som en förmildrande omständighet


Jag skulle kunna skriva en hel del annat, särskilt rörande jobbet samt diverse krångliga och egentligen fullkomligt okrångliga relationer, men jag avstår. Det här är redan så trist & deprimerande att Det 7e Inseglet framstår som ett avsnitt av My Name is Earl